Vad var det som orsakade att de utvalda fattighjonen i Rämmens socken fick stöd eller medel för sin försörjning från roten? Vilka förmåner hade dessa haft lagstadgad rätt till om de levat idag?

Det har skett en samhällsutveckling där man gått ifrån den lilla enhetens ansvar, dvs den nära familjen, de närmaste inom socknen eller den egna arbetsgivaren till att ansvaret i allt större utsträckning faller på kommun, region eller stat. Genom skatter och försäkringar fördelas ansvar och risker på hela samhället. Ett visst ansvar har flyttats från individen till kollektivet för människor som hamnar i svårigheter där de inte på egen hand har kunnat göra något åt situationen. Utifrån kommunens yttersta ansvar har alla människor ett grundskydd som skall säkerställa att ingen lider nöd.

I det gamla bondesamhället fanns en trygghet genom att storfamiljen tog hand om de gamla och sjuka. Samhällsförändringen skapade ett behov av andra former av säkerhet för människor som inte kunde klara sig själva. Redan på 1700-talet skapades öppna sjukkassor i städerna. Dessa blev så småning om vår försäkringskassa.  Medlemmarna i sjukkassorna var i första hand hantverkare från små skrån som inte hade möjlighet att fullgöra sina skyldigheter vid längre sjukfrånvaro. Sjukkassorna spelade en obetydlig roll fram till 1800-talets slut.

Genom industrialismen slogs det gamla sociala och ekonomiska trygghetssystemet sönder. Nu krävdes andra former av säkerhet vad gäller försörjningen. Ett mycket stort antal små frivilliga sjukkassor bildades för att skapa trygghet vid sjukdom och ålderdom. Bristen på enhetlighet var stor. 1891 gick staten in och styrde upp det hela genom lagstiftning inom området. Först 1931 skapades en enhetlig sjukkasseorganisation. Ansvaret för pensionerna låg kvar på kommunerna fram till 1962 då försäkringskassan tog över ansvaret.

Källa: Bliwastiftelsen

Nedan kommer jag att beskriva hur omvårdnad och stöd tillgodosågs för olika grupper som hade hjälp av fattigvården. Uppdelningen kommer att göras på äldrevård, omsorg om funktionshindrade och övriga som var i behov av fattigvård för att klara sig.

Äldrevård

När jag läser sockenprotokoll från Rämmen så är min uppfattning att de fortfarande hade kvar det system som fanns i det gamla bondesamhället, när de ordnade stödet till äldre personer. Ett stort ansvar låg enligt ”ordning för fattigvården” på nära anhöriga. Trots det kan vi se att många av de som har stöd från socknen för sin försörjning på ålderdomen bor nära sina barn och barnbarn. Tillämpningen av regelsystemet var individuellt och upplevs vara generösare än vad som regleras i bestämmelserna. Vissa barn klarade inte av att även försörja sina gamla föräldrar. Exempel på detta är Olof Bengtsson som bodde med sonen Petter och Petters styvdotter Maria Pettersdotter, som också hade sin försörjning från socknen.

Redan i kyrkolagen från 1686 reglerades det att alla socknar rekommenderades att hålla fattighus och från 1734 blev det en viktig regel. Det var ändå vanlig förekommande att mindre socknar valde att inte ha ett fattighus. Fattighjon med behov av hjälp fick istället gå runt i roten mellan olika hushåll. De allra flesta fick den hjälp de behövde i sin familjen.

Mycket få gamla människor hade haft behov av att vistas på en fattigstuga utifrån i Rämmens socken under den aktuella perioden, då flertalet hade barn i sin närhet som aktivt hjälpte dem. Jag har bara hittat Annika Danielsdotter, men det kan finnas fler.

Det fanns andra sätt för människor att trygga sin ålderdom bland barnlösa och de som hade barn. Exempel finns från närliggande socknar, Gustav Adolf. Det var möjligt att planera sin ålderdom genom att ge fördelar i testamente till de som skulle ansvara för försörjning och omvårdnad under ålderdomen. Exempel på detta finns gällande Olof Hendriksson Hakkarainen och dottern Marit i Nain. Det är främst denna form av äldrevård som David Gaunt tar upp i boken ”familjeliv i norden” från 1983. På sidan 159 och följande kan man läsa om de kontrakt som slöts mellan generationerna. Ofta ledde denna form till svåra konflikter mellan generationerna.

Alla behov av stöd som jag hittat bland äldre i Rämmens socken hade idag blivit lösta genom dagens pensionssystem och kommunal äldreomsorg. Fattigvård är inte som dagens socialtjänst. Att bli gammal inte inte klara sig själv kan alla drabbas av. Det påpekas i sockenprotokollen att socknens äldre ska få det de behöver. Kyrkoherden uttalar vid flera tillfällen nedlåtande kommentarer om de sockenbor som vill dra ner på ersättning till någon som är i behov av stöd. Hur det såg ut i praktiken finns det ingen möjlighet för mig att få inblick i.

Hitta mer de ovan omnämnda personerna genom denna länk.

Omsorg om funktionshindrade

Vad gäller personer med funktionsnedsättning finns det reglerat i ”ordning för fattigvården” att hjälpen i första hand ska ges  av anhöriga. Det framgår i protokollen från sockenstämman att det finns en medkänsla med personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga.  Pengar och annat stöd ges r i hög uträckning fastän det finns både föräldrar, syskon och barn i närområdet.  Kyrkoherden kritiserar i starka ordalag de som är av åsikten att någon får för hög ersättning, vilket bland annat framgår i Anna Nilsdotters ärende.

Inte heller för personer med funktionsnedsättning fanns en fattigstuga. Det fanns flera unga personer där familjens stöd inte räckte till. I tre fall fördes en diskussion om att köpa plats på Hospitalet i Karlstad. För Denic Håkansson, som hade en sjuklig far och inga andra anhöriga, köptes en plats.  För syskonen Olsson fanns ingen plats och inga resurser att köpa plats på Hospitalet. Istället fick föräldrar och en syster ansvara för omvårdnaden fram till de två brödernas död. Lisa Jonsdotter togs om hand av en person inom roten mot betalning. Ytterligare en person med funktionsnedsättning uppges gå från rote till rote för att få behovet av omvårdnad tillgodosett.  Övriga tycks ha fått hjälp av släktingar. Det kan finnas fler personer som jag missat.

Vad beträffar de personer som får hjälp Rämmens socken för att de har en funktionsnedsättning så hade i stort sett alla fått pengar från försäkringskassan.  Övrig  hjälp hade de fått från den del av socialtjänsten som ansvarar för personer med funktionsnedsättning.

De enda som jag kan tänka mig skulle kunna ha behövt stöd från ”individ och familjeomsorgen” är kanske Maria Pettersdotter, som var blind och ensamstående med tre barn varav endast en nådde vuxen ålder. Hon verkar ha levt ett rörigt liv med flera barn med olika fäder och stora svårigheter att klara sig själv utan stöd.

Cajsa Olsdotter hade i dagens Sverige haft sämre förutsättningar att få ett vanligt lönearbete än vad hon hade under tidigt 1800-tal. Idag hade hon antingen varit hänvisad till daglig verksamhet och aktivitetsersättning från försäkringskassan eller arbetslöshet och ekonomiskt bistånd från socialtjänstens individ och familjeomsorg. En allt tuffare arbetsmarknad med höga krav gör att många har svårt att få ett arbete.

Detaljerna om de omnämnda personerna finns i denna länk.

Ensamförsörjare och barn som förlorat sina föräldrar

En skillnad mellan 1800-talet och dagens Sverige var närheten till döden. Idag är det inte så vanligt att barn förlorar sina föräldrar innan de är vuxna och klarar sig själva. På 1800-talet fanns döden med i vardagen. Många föräldrar förlorade sina små barn i olika sjukdomar. Ett stort antal barn förlorade en eller båda föräldrarna innan vuxen ålder. Att förlora make eller maka eller sina föräldrar innebar en risk för att hamna i fattigdom och behöva hjälp från socknen.

Vad beträffar Anna Kajsa Lundberg så tillhörde inte familjen de fattigaste i socknen. Innan makens bortgång hade de hade en relativt god ekonomi. Detta framgår av ett underlag för betalning av en avgift för att ersätta kostnader för kyrkoherden år 1810. Ersättning betalades i relation till det antal kor som sockenborna hade. (Rämmen KI 2 bild 5) Det uppges där att Göran Jansson med sina 4 kor var en av de som hade flest kor i roten Lönnhöjden Laggsundet. Av de i dokumentet 95 uppräknade hushållen i Rämmens socken var det bara 10 familjer som hade fler kor än Göran Janssons familj året innan han avled.

Anna Kajsa och hennes barn hade idag utifrån hur deras situation såg ut inte haft behov av stöd från socialtjänsten.  Barnen hade fått  barnpension från försäkringskassan.

Barnen Bengtsson hade fått hjälp av socialtjänsten även idag om båda föräldrarna hade avlidit. Skillnaden är att föräldrarna genom den medicinska utvecklingen sannolikt aldrig hade avlidit om de levat idag.

Rämmens lösdrivare – utsedda förstärkningskarlar 1812

Jag har nu gjort en redogörelse över de personer som uppbar medel ur fattigkassan eller där det på annat sätt i sockenprotokollen framgår att de inte kunnat klara sig utan stöd från socknen. Finns då något sätt att hitta de som var fattiga eller arbetslösa och inte fick medel ur fattigkassan? I vissa fall kan vi hitta uppgifter om fattigdom genom att läsa husförshörslängden. Jag har även hittat andra typer av uppgifter.

I ett sockenprotokoll från 1812 (KI2 bild 9-) har jag hittat en anteckning om att det ska ha funnits lösdrivare i socknen. Alla socknar i landet hade fått i uppdrag att skicka några förstärkningskarlar, dvs extra soldater till regementena i landet. Dessa skulle då väljas ut i Rämmens socken och några förslag på lämpliga personer var de lösdrivare som fanns i socknen. Till möte kallades lösdrivarna Olof Olsson Golian i Linnerhöjden och  Per Larsson i Linnerhöjden, men ingen av dessa män dök upp på den avtalade tiden. Olof Olsson Golian hade redan åkt till Karlstad och han står angiven som förstärkningskarl i sockenprotokollet.  Per Larsson kunde uppvisa läkarintyg på att han inte var lämpad för krigstjänst på grund av en benskada. En annan person som uppges vara lösdrivare i protokollen är Jan Hansson vid Häckhöjden. Hans namn är överstruket i husförshörslängden och jag har inte efterforskat vart han tagit vägen.

Förutom Per Larsson, Olof Olsson Golian och Jan Hansson finns ytterligare fyra personer som uppges vara lösdrivare och utsedda som förstärkningskarlar. Det är Per Olsson Moff, Jonas Jönsson, Olof Pettersson och Hindrik Randström. Tre personer är utsedda som förstärkningskarlar, men uppges inte vara lösdrivare. De är utsedda ”för lega” och namnen är Gustav Helsing, Jan Eliasson och Jan Olsson.

Det finns i utflyttningslängden uppgivet ett par andra förstärkningskarlar från Rämmen socken, men dessa är inte i sockenprotokollet angivna som lösdrivare. Dessa personer är Anders Jansson från Rämmen och Sven Danielsson från Rämsberget.  (Rämmen B2 s 15)

Olof Olsson Golian var en man som redan tjänstgjort i Göta Garde och han hade tjänstgjort både Norge och Sverige. Några månader innan protokollet skrevs, gifte han sig med änkan Lisa Andersdotter. (Magasin.kb.se)  Per Larsson uppges i husförhörslängden vara utfattig. Olof Olsson Golian blir senare nybyggare vid Pullingtorp.

Det som är intressant med denna anteckning är att man såg en utskrivning till försvaret som ett sätt att minska antalet lösdrivare i socknen. På det sättet läste de kanske en eventuell arbetslöshetsproblematik? Vad var de då för människor som förväntades försvara vårt land?

Detta med förstärkningskarlar under år 1810 eller 1812 var en tillfällig åtgärd. De flesta soldater hade frivilligt tagit på sig uppdraget åren innan dessa utskrivningar gjordes.

(källa Högman beväring)

Slutord

Vad är då syftet med dessa jämförelser? Det jag vill få fram är en klarhet i om det finns några likheter och skillnader mellan den fattigvård som fanns i Rämmens socken vid 1800-talets början och dagens socialtjänst. Jag väljer här att dela in dagens socialtjänst i tre delar, äldreomsorg, omsorg om funktionshindrade och individ och familjeomsorgen.

Vad äldreomsorg och omsorg och funktionshindrade är framgår av namnet. Individ och familjeomsorgen vill jag beskriva närmare. Individ och familjeomsorgen är då den del av socialtjänsten som exempelvis hanterar ekonomiskt bistånd till personer som inte får pengar på annat sätt exempelvis genom lön eller ersättningar från försäkringskassan. Individ och familjeomsorgen hanterar även missbruk,  brister i föräldraförmågan eller stöd till förräldrar när barn och ungdomar har ett riskbeteende. Individ och familjeomsorgens uppdrag är brett.

För att förenkla denna uppdelning av socialtjänstens uppdrag så kommer jag här att göra en uppdelning där äldreomsorg och funktionshinder kallas vård och omsorg. Individ och familjeomsorgen, som är den del av socialtjänsten som många förknippar med begreppet ”socialtjänst” får gå under begreppet socialtjänst.

De slutsatser jag då kan dra om fattigvården i Rämmens socken under den period jag studerat är att det inte är socialtjänst. Fattigvård är vård och omsorg. Vi ser inte att människor får ekonomiskt stöd på grund av arbetslöshet. Fattigdomen vi kan se hade idag gett rätt till stöd från försäkringskassan. Det handlar om fattigdom på grund av att man är ensamförsörjare eller inte kan arbeta. De förutsatte att alla arbetsföra personer skulle arbeta utifrån sin förmåga.

De kände till alla människor som fanns i den egna socknen och man fick inte röra sig över sockengränserna hur som helst. Personer utan försörjning avvisades omgående från den egna socknen framgår det både i reglementet och i några av de genomlästa sockenprotokollen. Rämmen var sannolikt en socken med gott om arbetstillfällen då både Lejsjöfors bruk och Liljendals bruk fanns inom sockengränserna. Det förekom en inflyttning från andra socknar av personer som fick anställning på bruken.

Trots detta så fanns självklart fattiga människor som inte fick pengar ur fattigkassan.   Dessa har jag sett i husförhörslängderna, där det då står angivet att de är ”utfattiga”. Orsaken finns då oftast inte angiven såsom för de personer som erhöll fattigvård. Vi kan inte utläsa ur de protokoll som finns hur de ”lösdrivare” som senare blev utsedda till förstärkningskarlar hade det. Att få en fullständig bild av hur livsförhållandena var i socknen under den aktuella perioden  är komplext och just dessa mjuka frågeställningar ger utrymme för olika individuella tolkningar.

Inte heller kan man utläsa att ekonomisk ersättning betalas ut till missbrukare. . I det reglemente som upprättats för att reglera vad som kan ge rätt fattigvård finns en tydlig reglering av hjälp inte ska ges till personer som hamnat i nöd på grund av eget beteende. Denna text kan läsas i ordning för fattigvården punkt nr 4.2;

”Om den nödställde själv försatt sig i situationen genom kringstrykande eller genom att göra slut på sin förmögenhet, sitt arvode och sina krafter genom fylla och dryckenskap, så bör denne person åtnöjas med knappare villkor till sitt understöd, än andra, som utan eget förvållande råkat i armod.”

Fattigvård skulle alltså kunna utgå, men med knappare villkor. Jag har inte i sockenprotokollen kunnat hitta några fall där det framgår att missbruk förekommit.

Kan det då vara så att det inte förekom något missbruk av alkohol i Rämmens socken? Självklart var det inte så även om vi inte kan läsa om det på individnivå. Kyrkoherden uttrycker dock vid något tillfälle att han förfasar sig över dryckenskapen i socknen. I sockenprotokoll från år 1812 (KI 1 s 159) kan vi läsa om hur reglerna runt förtärning av alkohol styrs upp och hur missbrukare i vissa fall skulle kunna sättas under förmynderskap eller skickas till kronans arbetsläger.

Vad gäller det gemensamma ansvaret för socknens barn så finns inga anteckningar om enskilda familjer utan detta ansvar regleras i reglementet för sexmännens uppdrag. Sexmännen skulle hålla uppsikt över folket så att ingen sockenbo ”vårdslösar sina barns uppfostran”.

Fattigvården i Rämmens socken vid 1800-talets början tycks alltså inte vara det samma som många idag förknippar med socialtjänst. Istället är det vård och omsorg. Vård och omsorg skiljer sig från socialtjänst på det sättet att det för alla är uppenbart att man kan drabbas av att få barn med funktionsnedsättning, att själv få en funktionsnedsättning eller att bli gammal och bli i behov av stöd på olika sätt. Sockenprotokollen genomsyras till stora delar av en acceptans att dessa människor ska få det stöd de behöver. De tycker synd om dessa människor och deras anhöriga och det anses viktigt att vara ”mänsklig” och hjälpa till.  Undantagen som finns är när sockenborna tycker att  anhöriga ska hjälpa till mer eller där de tycker att den behövande i första hand ska göra slut på ett innestående arv.

Är förhållandena i Rämmens socken vid 1800-talets början representativt för Sverige eller inte? Rämmen var en ung socken, det var en liten socken, det var landsbygd, det var finnbygd, det fanns många arbetstillfällen och alla kände alla. Förhållandena i städerna var sannolikt helt annorlunda, men det ligger utanför ramen för denna studie. Dock är det så att det är fattigvården i städerna som ofta beskrivits i olika studier, trots att stora delar av befolkningen bodde i små socknar på landsbygden vid 1800-talets början. 1800 bodde det 2,3 miljoner människor i Sverige och endast 9,8% av dessa bodde i Sveriges städer. (SCB historisk statistik för Sverige)